Herregud, jag insåg just att det redan är snart 4 år sen olyckan. Det är ju fan både tragiskt och skrattretande.
Det har vare ett hårt halvår nu, ryggproblemen vägrar ge sig trots att jag skött mig ovanligt bra. Vissa stunder kan jag vara hur pigg som helst och nästan problemfri, nästa stund skär allt bara ihop och hela kroppen + knoppen lägger av.
Ikväll är en såndär kväll då jag bara har lust att gå och hänga mig i gardinerna, ryggen gör så förbannat ont och nacken ger mig sån himla huvudvärk, lämpligt nog händer detta just före en tenta.. Bazinga?

Jag funderar seriöst på att lägga mig och sova i hopp om att världen ska hunnit bli underbar till imorgon, men mest troligt kan jag vänta mig en omtenta inom en snar framtid.
Snart kan dom väl kalla mig för Judith "Omtentan" Eriksson, ja.. så ligger läget till!