Det kommer vara en dyster tid framöver, med risk för att låta lite emo och aggig.. men jag måste få kräka ur mig lite ord innan jag spricker.
Igår vaknade jag upp till nyheten att min farfar gått bort, det kom som en bitchslap från ingenstans. Trots att man så väl vet att livet har sin gång så tror man ändå att de man älskar ska finnas med en för alltid.
Det har varit två hårda dagar med mycket tårar och nostalgi, när sånthär händer kan man inte låta bli att rota runt i minnesbanken för att finna alla dedär fina stunderna man haft. Vi barnbarn hade sån tur att man fick ta många utflykter med farmor och farfar, till exempel till fjälls eller skellefteå. Farfar hade ALLTID P1 på absolut högsta volym i bilen och farmor envisades med att lura i en godis och glass. Trots att vi barn i baksätet ibland kunde bli ganska bråkiga och sugna på att puckla på varandra så var han alltid stencool.
Jag minns speciellt ett tillfälle då vi var i fjälls och fiskade, jag hade fått låna farfars spö då han skulle lära mig kasta med ett "big boy" spö. Han visade mycket pedagogiskt hur jag skulle göra och sen lämnade han över till mig, jag tog i för kung och fosterland för att kasta ut mitt flöte och krok. ... kanske lite väl hårt, så glömde jag väl lägga energi på att hålla fast själva spöt när jag kastade, så det flög rakt ut i sjön.
Farfar bara suckade, tittade på mig och sa nånting i stil med "ja så kan man ju också göra", så slet han på sig stövlarna och hämtade det stackars spöt som jag lyckats sänka. Det är väl möjligt att mitt minne sviker lite då jag fått för mig att jag kastade den typ 10 meter. Aja, det jag vill få sagt är att trots min klantarslighet så var han ändå lugn som en filbunke. Det är nog inte alla som fått ha en sån Farfar.