Vid dehär laget förväntar jag mig att alla i befoklningen känner till Murphys lag, den lyder alltså såhär... om nånting KAN onnes så göre de! Idag tycks jag ha följt den lagen lika lydigt som tyngdlagen.

Normalt kan jag stå ut med lite rappel och elände, men efter att ha vare sjuk och borta från skolan en vecka har jag inte riktigt tid med nå rappel! Trots detta tycks det på nå magiskt vis bli en super size av allt som kan driva en till vansinne.

Till exempel... när jag promenera tidigare råkade jag trampa i nånting som likna hundskit, jag svor i några väl valda tonlägen och vände mig om för att se vad jag egentligen satt foten i ... nämen ser man på! Jag hade visst trampa på en död mus!

.. redan i detta läge borde jag väl ha fattat att dagen skulle stakas ut för att bli helt utomordentlig?

Det var bara uppvärmningen inför vad dagen skulle erbjuda, efter flertalet missöden, klantarsligheter och diverse klommerfingerfärdigheter så hade tålamodet gått och lagt sig på översta hyllan. Självklart återstod det bara för mig att svära mig genom skoldagens resterande timmar och hålla tummarna för att brudarna i klassen inte skulle mörda mig i självförsvar.

Visst, nu må det väl hända att jag överreagerar en fjutt, men det får jag väl lov att skylla på nån bokstavskombination ( ADHD eller PMS, välj själv! )

Nu ska jag slå mig ner framför TVn med ett paket socker och ett sugrör, det blir en fin liten meducin.